Hoppa till innehåll

PK-vänstern

Det hörs ofta från högerleden att våra tidningar är vänstervridna, att vi är kommunister allihop och vi önskar bara vara politiskt korrekta mest hela tiden. Det är lätt att få uppfattningen att högerleden är i underläge då. 

Men det är verkligen inte min verklighet. Jag ser press som alltmer söker sig högerut, jag ser politiker som flörtar med SDs väljare och jag ser vänner posta länkar från vinklad högerpress utan att blinka. 

I fikarummet rör det sig i magen på mig av obehag när nya bekantskaper är med. Är det nu någon säger något nedlåtande om tiggare? Eller att alla muslimska män är våldtäktsmän? Eller ännu värre, de som börjar med ”jag är inte rasist men…” och sedan fortsätter med någon uppenbart rasistisk historia. Jag säger ifrån nästan jämnt, men jag är ingen hjälte så ibland orkar jag inte slåss. Och varje gång tänker jag på de med invandrarbakgrund, hur mycket de får slåss, varje dag. Jag beundrar er. Ni som orkar varje gång. 

Och vet ni vad? Jag är stolt över att vara politiskt korrekt. 

#proudtobePK

Annonser

Jag fryser

Idag klev en ung man, beväpnad med ett svärd, in på en skola och högg ner fyra personer. Två av dom har avlidit. Den unga mannen är död, skjuten av polisen. Och nej, det skedde inte på andra sidan Atlanten. Det skedde här. I vår bakgård. 

Jag ser en bild på den misstänkta gärningsmannen. En ung man, samma ålder som min son. Han är den andra tragedin i det här, en till synes vanlig, lite blyg kille med en mamma och en pappa och syskon. En vanlig, lite blyg kille som väljer att hugga ner barn på en skola. 

En vän messade mig tidigare ikväll. ”Orkar inte leva i ett samhälle där hatet är starkare än kärleken” skrev han och undrade om Påskön kunde vara en plats att flytta till. 

Jag kan inte tro på att hatet är starkare. Om jag trodde det kan jag lika gärna ge upp nu. Det är nu tid att visa vem du är, vilken sorts människa är du? Ger vi upp nu? Eller är det nu vi kliver fram och säger att det är NOG nu? 

Vi ses på barrikaderna. 

Svart eller vitt

Den här veckan som gått har varit full av tårar. Tårar har fallit till bilden av döda barn uppspolade på stränder. Tårar har fallit till människors godhet. Tårar har fallit till människors iskyla och dumhet. 

Å ena sidan har jag sett privatpersoner offra tid, pengar och massor av ork på att hjälpa människor i nöd, människor på flykt. De har skänkt pengar, kläder, filtar, nallar och kärlek. Företag har offrat vinster och resor. Det värmer hjärtat.

Å andra sidan…. Människor har stått på broar och spottat på flyktingar. Människor har satt krokben för flyktingar bärandes på sina barn. Konstant har den bruna sörjan försökt vrida på sanningen för att den ska passa dem bättre och en del människor har gått på det. 

När jag var en idealistisk tonåring sa min mamma ofta att inget i livet är svart eller vitt. Jag vägrade tro henne då. Sen kom vuxenlivet med alla grå nyanser och jag fick ge henne rätt. Nästan i alla fall.

Men jag tummar inte på medmänskligheten. När jag tursamt föddes i den här delen av världen blev det min skyldighet att vara en medmänniska. Att hjälpa när jag kan, med vad jag kan. Medmänsklighet är svart eller vitt. Det finns inget att välja på. 

”– Man är inte bara medborgare i sitt eget land utan även världsmedborgare. Det är viktigt att alla gör det man kan för andra människor. ” 

              Kim Källström
Tjing!

En liten resa till Italien

Resans blondaste: Sofie undrar varför det är så många danska bilar i Tyskland.

Resans blåmärke/skavsår:  

Resans hungrigaste: Sofie igen… 

 
Resans daredevil: Sigge… 

Resans pizza: 

 
Resans bästa sovplats: 

  

Resans ”här bodde vi alltså inte”:

 

Resans snygging: joggande killen

Resans flörtigaste: kocken på sista restaurangen vi åt på såklart. 

Resans bekräftade fördom: italienare är inte precis serviceminded.

Resans krisläge: Så gott som soppatorsk och helt stopp på Autobahn
Ja jävlar. Kul var det! Tillbaka ska jag.

  

  

Pengar

När man ser ljuset i tunneln och får soppatorsk, och inte har råd att tanka. 

Där är jag nu. 2 månader heltidssjukskrivning, 1 månad halvtid och nu är ekonomin i så djup sörja att jag inte ser en lösning. Och hur orkar man putta livet till det ljusa i tunneln när man jobbar på att orka andas igen?  

Nu blev det sådär mycket uppförsbacke igen…

Ljus

Det var länge sen, jag vet.

Men sen sist har jag fått medicin mot mörkret, de första två veckorna var fysiskt tuffa för jag mådde fasligt illa av dom. Nu har det släppt och den senaste veckan slog det mig att grubblet fasat ut och energin verkar komma tillbaka. Jag väntar mig inga mirakel men det känns hoppfullt.

Och så har jag varit hos ortopeden. Där fick jag kortisonspruta i min onda höft och världens dyraste smärtstillande plåster. Förhoppningsvis har hon rätt när hon sa att hon trodde hon kunde bota mig.

Och idag. Idag gick jag till Capio som sköter psykvården i kommunen och skulle göra en MINI. En MINI är en kortfattad psykiatrisk undersökning som ska ge en uppfattning om patientens problemområden. Resultatet blev att jag har problem med depression och ätstörning, ingen större överraskning. Men psykologen ställde sedan en rad frågor som jag kände igen från min sons ADD-utredning. Resultatet blev att jag ska genomgå en ADD-utredning.

Hoppsan liksom. Jag blev inte helt överraskad, då jag känt igen mig själv när jag läst på om ADD. Och det jag kände mest var glädje. Det skulle förklara så mycket. Jag kanske inte är lat bara för att jag aldrig har någon ordning hemma. Jag kanske inte är respektlös mot människor när jag blir sen till möten, jag kanske bara inte fixar det där med planering. Jag är kanske inte värdelös på massa saker, jag kanske har ADD.

Nåja, det blir en resa det här också.

Arg

Inatt är jag arg.

Jag är så jävla trött på den här eviga pms:en jag hamnat i. Det är så det känns. Som en extrem, evig pms. Jag blir orimligt arg för minsta lilla, och gråter för minsta lilla. Däremellan är det tomt. Ikväll grät jag för att det snöat en decimeter och när jag gick nattpromenad håller allt på att töa ner till is som jag imorgon kommer halka på.

För att inte tala om hur jävla fruktansvärt trött jag är på den här usla ursäkt till kropp som jag tilldelats. Om Gud finns var hen antagligen dyngrak eller jävligt bakfull när hen satte ihop detta vrak. Hälsporre, vek rygg, skevt bäcken och plattfot. Är så trött på att något alltid värker.

Tänk om man kunde boota om sig själv….

Ett steg fram…

Det spelar ju ingen roll att man gör framsteg om man hela tiden inser att det var värre än man trodde.

Jag är en duktig patient. Någorlunda fasta rutiner, går troget på promenader i dagsljus, med mamma som sällskap. Ryggen mår mycket bättre, höften sämre tyvärr. Tycker att de senaste dagarna varit bra.

Och så kom idag. Mamma vill följa med på promenaden, men ska vara nånstans kl ett. Egentligen har jag gott om tid, men ändå fladdrar magen med oro. Sonen tar en evighet på sig, vi blir sena, jag känner stressen bygga upp. I bilen svär jag otåligt över bilister som har mage att köra lugnt.

Jag vet ju att det här har funnits hos mig länge, otåligheten, fladdret i magen. Känslan när man bara vill ställa sig och skrika rakt ut när det inte går som man vill.

Det är bara att inse, jag har hunnit långt på den här stigen. Det är lång väg hem.

Nyårsfirande

Medan jag skriver detta dånar det fortfarande av fyrverkerier utanför fönstren. I år är jag och sonen hemma, och eftersom jag har hundar som inte berörs nämnvärt av det tänkte jag idag faktiskt titta på spektaklet, från balkongen.

Så vad såg jag? Fyrverkerier av olika storlekar så klart. Men jag såg också människor som höll i raketen när den sköts, jag såg raketer som nästan gick rakt in i parkerade bilar, en höll på att åka in under talet till carporten, en raket gick alldeles över huvudet på en grupp ungdomar. Jag såg fåglar som stressat försökte hitta en trygg plats och även om mina hundar tog det med ro vet jag hur hundar, och människor, kan må. Ett moln av giftig rök täckte gården.

Den pirrande känslan av förväntan fanns inte. Istället var det mer en liten klump i magen. Så mycket olyckor som sker, så många människor som mår dåligt, så många hundar. Allt för att Svensson vill elda upp januarikassan.

Vill jag förbjuda fyrverkerier? Absolut inte! Det hör nyåret till. Men det finns andra lösningar. När jag bodde i Flen anordnade kommunen ett fyrverkeri mitt på torget vid tolvslaget. Det var ett extravagant fyrverkeri, med riktiga pyrotekniker bakom och klart mer pengar bakom än vad vi vanliga dödliga frambringar. Visst vore väl detta något att anamma? Alla vi stockholmare vet ju hur mycket folk fyrverkerierna på Vattenfestivalen drog.

Nåja. Jag hoppas ni har fingrarna i behåll och att ni har haft en härlig nyårsafton. Och att ert 2015 blir ett härligt år.

Gott Nytt År!

”Hur mår du”

Den frågan är jobbig just nu, för att svaret är aldrig kort och även om den som frågar inte bara är artig utan faktiskt vill veta på riktigt så kanske jag inte orkar prata om det just där och då.

En del sänker rösten, får ett medlidsamt uttryck i ansiktet och när jag svarar att det är okej, för jag vill inte prata om det, kommer följdfrågan ”är det verkligen okej?”. Jag fattar att ni menar väl. Men jag lovar, om jag vill prata kommer jag göra det.

Sen har vi de andra. De som inte frågar alls, för de hör inte av sig. Kanske är det rädslan över att behöva möta något de inte förstår. Eller så kanske är de själva mår så dåligt och tror att jag kommer dumpa mina känslor på dem och deras ork inte räcker. Jag vet inte, men det svider i alla fall.

Så om ni frågar hur jag mår och jag svarar att det är okej eller lugnt, då betyder det antingen att jag faktiskt mår ok just då eller så betyder det att jag inte vill älta mer i hur jag mår just idag.

Kram på er.